Jag tänkte häromdagen på det här med att slänga mat. Jag lagar mycket mat när jag lagar mat, vilket ofta leder till att jag måste slänga en hel del rester. Samtidigt spökar en röst från min uppväxt i mitt medvetande: "tänk på alla barn som svälter". Och det gör jag. Slänger mat och konstaterar att den maten jag slänger visst skulle smakat bra för ett gatubarn i Mexico City, som letar mat på sopberget, eller något annat nödlidande barn i Landet Svält...

- "Men",säger kanske du, "det spelar ju ingen roll för barnen i nöd att vi slänger våra middagsrester! De skulle ju inte fått ta del av dem ändå!"

Jo, men det kanske faktiskt skulle kunna göra skillnad för de svältande barnen. Det enda vettiga är att packa matlådor och äta maten senare istället. Tänk dig att du istället för att slänga mat gör en matlåda istället. Då "tjänar" du typ 90 kr genom att äta matlåda istället för att gå ut och äta lunch. (Jag räknar ingen kostnad för att laga till maten i matlådan, eftersom du skulle ha slängt maten). Det gör i runda slängar 90*5*4 = 90* 20 = 1800 kr på en månad!! Det är alltså helt sjukt att kasta mat. På många plan. Ta dessa 1800 spänn och skicka till barnen i Landet Svält istället. Om du vill.

Aaah! En ledig dag idag. Jag och dottern ska på stan och köpa skolavslutningskläder. Men hon ligger och sover gott ännu. Själv är jag alltid tidigt uppe. Om jag sover till sju en morgon, är det stort "grattis!" till mig. Vaknar ofta vid fem- halvsextiden. Jag tycker det är skönt att vakna tidigt, dricka kaffe, titta på gårdagens BB eller något jag spelat in och bara ta det lugnt.

Det är kul att ha en tolvåring förresten. Vi shoppade skor häromdagen, och jag konstaterar att vi har samma storlek på fötterna! Ha! Vi kan alltså dela på vissa skor (som man inte har så ofta). Praktiskt. Intresset för kläder och skor och smink har verkligen vaknat hos henne. Ännu får hon inte ha på sig smink på skolan, men vid enstaka tillfällen tycker jag inte att det är fel. Bättre att få lära sig hantera smink, istället för att "kladda" på sig hur som helst utan hjälp.

Nu mot duschen! Å passa er på stan för Mooki med dotter. Här ska shoppas loss!

Före separationen googlade jag ofta efter fakta om och hur det skadar barn att vara med om skilsmässa. Många ungdomar och uppvuxna vittnade om att skilsmässan sätter sina spår. Jag hade fruktansvärt dåligt samvete över att vi ändå särade på oss och införde dubbelt boende på schemat. Först halva veckor och varannan helg, men nu på senare tid hela veckor med byte söndagar. Bytet sker ofta med gemensam middag, som jag skrivit om tidigare. Det fungerar hyfsat. Mest struligt är att komma ihåg alla prylar som ska skickas emelllan Stövlar, överdragskläder, skidor, skridskor, badkläder, cykelhjälm, dator, spel, telefon, laddare, osv.osv., och olika aktiviteter efter skolan. Alltid är det något som fattas eller något som glömts bort.

Från början när det var nytt sörjdes fortfarande att inte alla i familjen fanns på plats. "det känns som om du försvinner som en liten, liten prick" träffade rätt i hjärtat när tjejen beskrev saknaden efter mig när hon var hos pappa sin. Numera verkar det för det mesta fungera dock. Men ibland kommer det: "ibland önskar jag att du bodde här igen.." Det känns inte så roligt. Jag vet att det är en omöjlighet att gå tillbaka. Men man blir lite ledsen ändå. Jo, tillbaks till det första raderna här, så kom det en rapport härom veckan att det bästa för barnen verkar vara dubbelt boende. Det kändes bra att höra, och peppar till att fortsätta så, även om man ibland tänker att det skulle vara bra mycket lättare med ett fast ställe att bo på och rejäla påhälsningar hos den andra föräldern i stället.

/Mooki 

Som en drivande grundkraft i Utmaningen ligger viljan att ordna upp lägenheten och att släppa in ljus och luft i livet. En period av släng-och-sortera gör sig bra i detta sammanhang. Det innebär att minst en gång per dag välja ut ett skåp, garderob eller låda och ställa upp ett villkor: SLÄNG/SORTERA minst 10 st saker. 

Strumplådan: släng strumpor med hål i ELLER laga strumpor med hål i

                     släng udda strumpor  ELLER hitta dess andra hälft 

                     sortera strumpbyxor för sig och vanliga strumpor för sig (t.ex.)

Genom att endast 10 stycker saker ska lokaliseras och utföras känns det inte så betungande att göra lite vardagsrensning. Ofta handlar det för mig bara om att rensa ut kvitton och skräp, slänga tomma förpackningar, samla i hop alla hårtofsar i en liten påse för sig istället för att de ligger utspridda överallt.

Sakta men säkert blir det allt svårare att hitta saker att slänga och sortera. Och det är just det vi är ute efter!   

/Mooki  

Utmaningen går ut på att skapa ordning och harmoni i livet. Idag ser 10-topplistan över aktiviteter ut som följer:

uppdaterad kl.12:26

- åka till macken och pumpa cykeldäck    check!

- tvätta bilen på macken  check!

- sälja iväg cykeln, har begärt 1200 "prutat och klart" och hoppas att köparen som ska komma idag ser på det hela på samma sätt som jag  check!

- bädda   check!

 (lägger ofta in saker som ändå ska göras på min lista, för då kan jag snabbt beta av några grejor--)

- diska  check!

, har ingen diskmaskin, funderar på vad som är mest kritiskt, att ha diskmaskin eller tvättmaskin? Lutar mot diskmaskin så att disken kan ställas in i diskmaskinen och inte behöver synas. Finns en ok tvättstuga att använda för tvätt, även om jag saknar det där att kunna köra en tvätt när jag vill.

- blogga (ha ha, snart en grej avklarad)  check!

- svänga förbi sopsorteringen med veckans samling  check!

- panta pant  check!

- planera mat i veckan  check!

- handla mat, har barn denna vecka så nu gäller glutenfritt och laktosfritt..  check!

- klä påskriset som jag fick av min syster igår. Brutalt stort ris. Jag är mycket nöjd :-)

- allmänt plocka ihop lite

- tvätta

Ja, jag ser att listan blev lite längre än 10, men det är tillåtet. Det gör inget om man missar någon punkt då.

Fniss, det måste reta någon av er att jag gör listor.. och att jag checkar av!! Ska nog bara tvätta idag. Roligare klä riset med barn. Nu ska jag sitta och sola!   

/Mooki 

..och syftar på sin egen familj så klart. Vi är samlade kring mötesbordet alla kollegor, och jag ropar ett glatt "Men grattis!!" Andra runt omkring blir också jätteglada medan möjligen någon liten bekymmersrynka dyker upp mellan ögonen på något av superkidsen*. Vi som kringgärdar den blivande fadern, och som själva har barn, vet hur

h ä r l i g t  det är att få barn, att hela livet slängs upp-och-ned av kärlek och sömnbrist och att ingenting längre är som förut. Det är en självklarhet på vår arbetsplats att ta ut föräldraledighet och att kunna hämta o lämna på dagis. För det är politiskt korrekt. Det är dock av gud förbjudet att bli trött av att ta hand om de små liven, eller att Vabba så att arbetsprojekt tappar tempo till superkidsens förfäran.

Men det här har chefen ingen aning om ännu. Han tror fortfarande att han kommer kunna inrätta det lilla barnet i sin vardag helt på hans och frugans premisser. Men chefen kommer att bli varsen.. när frun inte längre är föräldraledig och dagislivet börjar, kommer chefen att dyka upp på kontoret med virrig uppsyn och ostruken slips stammandes om tredje natten av vinterkräksjuka. Och vi kommer att möta en förändrad man, som inte längre bara är politiskt korrekt, utan en som har insikt om livets prioritetsordning. Det är därför vi är så glada runt bordet. 

Jag önskar förresten alla mina barnlösa kollegor glädjen av att få barn. Helst tvillingar.

/Mooki

*25+, singel, gångavstånd till jobbet, arbetsnarkoman och förmodligen redan alkoholiserat Brats

Som du kanske tidigare läst under "Utmaningen" infördes i princip inköpsförbud hos mig, för allt jag hade i skåpen skulle användas upp. Godis stryktes från accepterade inköp, och jag höll sakta men säkert på att plundra mig igenom skåpen efter allt som innehöll socker.

En dag kom på grund av allt detta viljan att börja baka igen. Och socker skulle baket gärna innehålla. Sockerkaka med andra ord! Glad i hågen och med ett nyfunnet recept (från en av alla de olika matböckerna jag hamstrat på mig genom åren men inte tidigare ens orkat läsa) tänkte jag att - nu skulle en saftig sockerkaka produceras.

Jag erkänner att chansade lite på att ströbrödet från 2010 fortfarande gick att använda eftersom jag är av åsikten att man kan avgöra detta med mina sinnen smak, lukt och syn - och så länge det inte kryper i paketet så är allt ok. (Påminner mig här för mig själv om kikärtorna jag åt en gång som visade sig innehålla olika stadier av små skalbaggar, och det var ändå från ett nyköpt paket från Huså Kvarn. Jag fick 50 kr ersättning för paketet, men ska erkänna att jag helst ville ha en hjälteförklaring för att jag kontaktade dem så att de kunde se över om de skickat skalbaggar till andra konsumenter... ;-)

- konklusion; kom i håg att titta, smaka och lukta så funkar det nog.)

Just i detta mitt nyfunna sockerkaksrecept skulle mjölken och smöret kokas upp innan det blandades in i sockerkakssmeten. Detta tog jag som intäckning för en garanterad succe´, vilket är det enda som duger för mig.

Resultatet av baket blev dock återigen en tråkig, torr sockerkaka, vilket ju var orsaken till att jag slutade baka sockerkaka en gång i tiden.

Hederlig gammal sanning: Smeten är mycket godare är kakan!   

/Moki

I två decenium levde jag enligt samhällsnormen och inskaffade i följande ordning: man, bil, karriär, hus, barn, husdjur, en till bil, stuga, växthus...etc . Det var verkligen roligt och bra på många sätt. Vi, min man och jag, lärde oss massor och växte upp från naiva tjugoåringar till kompetenta fyrtioåringar. Mot slutet av vårt äktenskap fattades  dock en hel del ork och vilja att fortsätta. Sakta rullade beslutet om att dela på oss in i vårat liv som en iskall havsvåg som inte gick att fly. Alla andra utvägar hade för länge sedan dränkts. Så i samförstånd flyttade jag, och i samförstånd har vi nu delad vårdnad, och precis som vi tidigare gjorde allt rätt enligt mamma-pappa-barn-normen får jag nog säga att vi driver projektet "skilda" på ett föredömligt sätt. Vi är goda vänner, pratar telefon minst tre gånger i veckan och käkar ofta middag tillsammans i samband med hämtning och lämning av barn. (Nej då, vi är inte fortfarande gifta, jag har en ny man i mitt liv och X-et och han står på god fot med varandra).

Grejen med mitt inlägg är dock att jag skulle vilja ventilera mina egna fördomar kring skilsmässa: tidigare, när vi levde enligt samhällsnormen, såg jag nämligen på separerade och skilda människor med en hel del oförstående. Kanske tyckte jag att vi var liite bättre än dem, de som inte kunde hålla ihop - ens för barnens skull.... Om det inte handlade om missbruk och våldsamheter förstås, det var väl det enda jag kunde tänka mig som kunde leda till en skilsmässa... Och ensamstående mammor. Varför kunde de inte ordnat det lite bättre för sig? Det är ju svårt att leva ensam och tungt ekonomiskt.  

Ja, det sista visade sig stämma. En lön är verkligen svår att leva på det är sant. Och smärtan man känner för att barnen fortfarande ibland längtar tillbaka till tiden före är outhärdlig. Men det jag framför allt förstår nu är att det krävs en hel del mod för att ta steget att separera. Att ställa sig ensam. Och att det är nödvändigt om det sker, inget man väljer med lätthet. Och att det är mera fegt att stanna i ett förhållande som är slut. Numera ser jag med ödmjukhet på folk som väljer livet oavsett hur de löser det, och att skilsmässan kan vara deras andra chans.

/Mooki